Do we never walk alone?

Dagen kommer, och den kommer närmre.. Mycket närmre! Tidigare har det varit ett halvår kvar, sedan några månader, tid som jag fortfarande har haft på schema. Även nu under sommaren har jag haft schema på när jag ska jobba och inte, jag har fyllt mina dagar med att jobba, träffa folk och vila. Det har varit skönt, folk har precis som jag haft saker för sig och min vakna tid har varit fylld med någonting. Men den 15: e augusti är den första dagen i mitt liv då jag kommer stå med tomma händer och inte ha något att göra. Folk kommer börja läsa, fortsätta jobba och ha någonting att göra och någonting att sträva mot men inte jag. Inte för att jag inte vill, utan för att jag inte vet vad jag vill. Jag har en möjlighet att styra mitt liv i precis vilken riktning som helst, jag kan resa var som helst, bli vad som helst och göra vad som helst... Det är problemet!

Jag skulle behöva någon som kanske inte riktigt vet vad den vill, men som vill ut på äventyr, inte en vecka eller två, utan på obestämd tid. Någon som inte är osäker eller känner att den inte vill binda upp sig eller bestämma sig nu. Jag letar efter någon som säger; visst, när åker vi?

Finns du där?

Ömmande fötter behöver nya skor!

Kanske kommer det gå bättre den här gången, eller inte haha! Den som lever får se antar jag..
Jag ska berätta om mitt jobb tänkte jag, jag jobbar mest dagtid och det är både bra och dåligt, är man inte för trött så kan man alltid göra något på eftermiddagen eller kvällen, och det kan man ju inte om man jobbar kväll. Hur som helst så får vi ett schema när vi börjar, där står det vad som väntar en under dagen, vilka man ska gå till och vad man ska göra där under nästan alla mina pass har jag en rast/lunch på 30 minuter ofta kan det bli lite mer om man blivit klar snabbare eller om en person kanske tackar nej till en promenad eller inköp etc. Många av oldisarna ska man bara se till eller ha "social kontakt" med, så då sitter man bara och pratar lite med dem och det är oftast trevligt. En del är väldigt osociala eller väldigt snurriga och då kan det bli jobbigt att vara kvar där för länge eftersom de ofta ältar något eller berättar samma sak flera gånger. Det blir en hel del hiss-åkande och springande mellan hus, men även fast det inte blir så mycket av att gå och stå på hårda golv som om man varit inne på ett boende så kan jag försäkra er om att fötterna värker efter en dag. Därför måste jag skaffa mig bättre skor, jag vill ha walkingskor eftersom det ofta är en eller två promenader på schemat, jag har också funderat på sandaler, men regnar det så är det ju väldigt opraktiskt eftersom man låter som en anka med blöta fötter i sandaler av gummi! Men i denna värme glömmer man ju lite bort de regniga dagar som den svenska sommaren brukar vara fylld av. Skorna måste också ha bra stöd i hålfoten och jag måste kunna ha mina sulor i, vilken tur att jag har en mami som är fotexpert!! Hon och jag ska lätt ut och shoppa skor till mig!!

Take care homies!

This one's from the heart!

Well, latley I've been doing alot of thinking! I don't really know why or what it's any good for, but anyways I have! I've been talking about it alot latley too and I've been planning on trying not to be as pathetic as this post probabley will be haha, it isn't working!

There are some people I probabley will never see again, and even though we don't really think about it those people could be dead, because they are not in our lives. well, everybody with a facebook couldn't be, because now, I will admit this, I am checking out people I don't talk to on facebook. I do, because some people I just don't want to let go of, and some part of life I don't want to let go of, but guess that Life just comes in between sometimes and people who you were really close to gets caught on the other side...

And I know it was years ago, but I am still to scarred or something to just write the simple that I probabley should;
I'm sorry even though I never said
I hope you are good even though I never asked
I wish we could still talk and be friends,


But what if I don't get an answer as so many times before? Why do I think it's worth going trough again, as so many times before? Just the fear of actually losing sombody, but then again haven't I?

Tomt!

Det är så tomt här, vet inte vad jag ska göra.
Känslan av att inte veta, av att inte se.
Hur är det egentligen, ja, vem vet de?

Schema

Igår tog jag en noggrann till på mitt schema för att se hur många timmar jag max jobbade på en dag, det var många! Men jag upptäckte en sak som gladde mig, alla veckor har jag två dagar ledigt- i en följd! Jag hade verkligen inte förväntat mig det utan trodde att jag skulle jobba typ hela tiden alltid, men en trevlig överraskning tackar man inte nej till!

Allvarligt talat!

Alltså, jag råkade nyss hamna på en väldigt störd blogg, och jag vet att det förmodligen finns riktigt gott om störda bloggar (denna kan nog också hamna i den kategorin). Men jag fattar inte riktigt varför folk skryter på sin blogg och typ visar hela sitt hem och berättar om massa konstiga saker som inte alls är intressant, och det värsta är ju när personen berättar om typ allt den har med sig in i minsta detalj typ "min rosa kamera, ja den är rosa"- okej?! vi fattade att den var rosa när du sa det första gången så.. no nead to repeat!

Och är liksom helt inne på detta så nu ska jag fortsätta med något ännu värre som inte handlar om bloggen om än att jag blev inspirerad. Människor som lägger ut riktigt, riktigt fula bilder på sig själva. Och när det sedan står under "oj vad sliten jag är" eller något sådant. Allvarligt talat, jag skiter i hur du ser ut, och varför lägga upp fula bilder på sig?? Det irriterar mig varje gång, okej att man lägger ut en ful bild för att den är så ful, men att lägga ut en där man är ful fast liksom på allvar. Det är verkligen ett ganska stört fenomen.

Nu ska jag nog packa lite och fundera över vilken resväska jag ska ha när vi åker i natt (2.45 döööööden!)

Fullt ös, medvetslös!

Den senaste veckan har jag haft ett omänskligt tempo. Det hela började väl någonstans i Söndags då jag ställde mig frågan, Hur ska jag hinna detta? Jag blev liksom chockad, det var liksom mer saker som skulle hända på en vecka än vad jag har gjort de senaste fyra veckorna. Jag skulle ha hemtenta i Religion, rapport i Psykologi och som om detta inte var nog på drygt en vecka, skulle jag skriva en krönika i Svenska. Sedan skulle jag repa en hel kväll och ha föreställning en hel kväll, det blev alltså två hela pluggkvällar som försvann. Jag är uppe i något sorts högvarv, jag har verkligen aldrig varit med om detta tidigare, jag känner mig inte mänsklig, mer som en maskin som gör hur mycket som helst på samma gång.

Nu har jag bara en sak kvar att göra, och den måste jag lämna in senast imorgon, det finns liksom ingen återvändo. Egentligen skulle jag ha åkt till Göteborg imorgon, och det var kanske lite väl orealistiskt, men nu har det blivit avbokat och det kanske nästan var tur det. Nu har jag hela dagen på mig imorgon, och det betyder att jag faktiskt inte behöver plugga idag, eller ikväll. Jag pluggade i morse, och förut när jag kom hem, så jag har ju helt klart gjort en hel del idag!

Men jag hoppas att jag aldrig behöver ha så här mycket att göra igen, för en vecka visst... det klarar jag väl, men alltså månader?! Det skulle liksom aldrig fungera, inte någonsin, jag förstår folk som går in i väggen!

Det har, som jag brukar säga, varit Fullt ös, medvetslös!

Sköt om er =)

Värme och död!

Hoho! Jag har verkligen sjukt mycket att göra, känns som om jag ska dö. Jag fattar liksom inte vad lärarna tänker när de ger en uppgifterna på typ samma dag och säger att det ska vara inne samtidigt också, seriöst det förstår väl att vi har sjukt mycket att göra.
Men som tur är har jag värme att se fram emot!!