Det har nu gått nästan exakt ett år.
Jag var så kär, mitt hjärta var så fyllt av kännslor. Så fullt att när det väl smällde var det som att en atombomb sprängde upp hela universum, 1000 gånger om!
Och nu sitter jag här. Jag sitter här och funderar. Jag tänker på allt det som var, även fast det har gått så långt tid tänker jag på det varje dag. Tänk om det hade varit annorlunda, tänk om jag hade agerat annorlunda, en massa tänk om... Men nu finns inte Om, nu hände inte Om. Så varför kan jag inte bara sluta tänka på det?
Det tog mig ungefär 8 månader att inse att jag faktiskt kommit över det. Men tro mig, "the first cut is the deepest". Och det värsta är att det såret nog aldrig riktigt kommer läka.
Och det skulle inte förvåna mig om jag skulle falla för precis samma typ igen, den man aldrig riktigt vet var man har.
Så varför kan jag inte istället välkomna en person som bryr sig?
En person som alltid frågar hur jag mår och som vill veta svaret.
En person jag kan vara mig själv med och kan prata om allt med?
Varför vill jag sticka, varför vill jag ta betäckning?
Jag har börjat tvivla på om jag någonsin kommer kunna känna så mycket som jag gjorde då. Jag kan bara inte tro att jag kommer kunna bli lika kär igen, kanske för att jag inte vågar...
Ena dagen känner jag mig inträngd i ett hörn, andra dagen vill jag.
Men jag tvivlar, jag kan bara inte tro att samma styrka i känslomässiga mått kan uppenbara sig igen.
Men är det inte så att man måste tro på någonting för att kunna få det?
Är det då så att jag har tappat tron på kärleken?
