Svårigheter

Ja, jag kan ju berätta ett och annat för er. Tankarna flyger runt i mitt huvud, jag har börjat tröttna mycket på att aldrig fatta vad barnen säger när man dessutom inte vet hur mycket av det som stämmer exakt. Jag har också börjat tvivla på detta, känner mig störd, irriterad och döv eftersom ett av barnen skriker när han pratar två decimeter från mitt öra! Det hade varit lungan om jag på min lediga tid hade kunnat hitta på något med någon, ta en fika eller vad som helst. Men det skulle ju visa sig att det var betydligt svårare att lära känna folk här än vad jag hade trott. Jag kikade ju till och med på Couch surfing och så för att försäkra mig om att det inte skulle vara ett problem.

Hittills har jag bara träffat en enda människa i min ålder, våran granne (som bor borta i veckorna), honom träffade jag dessutom i detta huset och barnen slog klorna i honom. Men hade jag bara haft folk att hänga med hade det nog inte varit några problem, jag börjar verkligen undra hur lite jag faktiskt tänkte igenom detta. Igår gick jag in i väggen, det tog stopp. Var så trött på barnens eviga tjat, önskade mig att alla pratade engelska och att de pratande barnen var tjejer som gillade att leka med barbie. Jag önskade att jag bodde i München och var ute med mina kompisar varje helg, två minuter till tuben/tåget och partyt var igång. Jag önskade att jag hade förmågan att telepatera mig till en öde strand där vågornas kluckande var det Enda ljud som hördes.

Idag önskade jag mig att jag faktiskt inte var så jobbig, att jag inte var konflikträdd, att jag kunde visa den sidan av mig som älskar att prata, diskutera och öppet diskuterar mina tankar. Egentligen skulle jag vilja säga till mamman att vi måste göra ett schema, att jag undrar om deras regler för barnen, och att det kommer bli svårt att stanna här om jag inte lär känna folk snart. Jag har verkligen försökt att networka, skrivit i massor av forum och gruppers wall:s på fejjan, gjort en egen grupp, startad trådar på CS och skrivit till folk där, skrivit på ett engelskspråkigt forum för tyskland och svaret har blivit typ nada. En tjej skrev att hon skulle komma tillbaka i veckan och hon hade varit/är au pair i D.C och fattade hur jag kände och det var ju alltid något men annars har jag bara snackat med folk som bor runt München och det är lite långt att åka dit varje vecka bara för att ta en fika, även på autobahn tar det ju typ 1,5 timme liksom.

Visst, man ska ha jävlar-anamma, men hur mycket ska man bita ihop innan det inte är lönt? Jag har liksom gjort det en gång och jag vill inte upprepa det igen. Det ska ju kännas kul och lönt, och även fast barnen kanske är söta så måste jag ju hitta folk att umgås med och jag måste ju känna att jag pallar med barnen.

Planen de senaste dagarna har varit att skaffa öronproppar, varför jag inte gjort detta irriterar mig. Jag skulle behöva det av två anledningar, det ena barnet skriker (skojar inte) när man pratar, alltså as högt och jag känner mig såg i öronen, som om inte detta var nog hör jag mitt namn tjatas om och om igen och de tar aldrig slut.

Idag har varit ganska bra, jag hatade inte barnen idag, jag spelade massor med UNO med 3 åringen, lugnt och skönt men blev lite irriterad mot slutet (svårt att spela med en som försöker lägga gul 5 när det är röd 7 liksom.. ) Och ikväll är ett annat kid här med sin mor (mycket galen unge, mycket trevlig mamma) så jag kände att de kunde få leka för sig själva och min hörsel kunde sparas.

Samtidigt tänker jag att allt sker av en orsak, det är sällan saker bara händer. Så det finns antigen någon mening med att vara här, eller någon mening med att lämna/byta eller vad som händer. Kanske var meningen att jag skulle sticka för att sedan återvända, kanske är detta en prövning och min blivande bästis flyttar om två dagar hit, vem vet?

Min känsla är ändå positiv, jag hoppas också att grannen kanske kan introducera mig till några som bor här och att det finns lite roliga au pairer i området. Mami sa igår (tror jag) att det fanns en förmedling i Passau och att det garanterat fanns au pairer i området, vilket jag också tror men de var ju inte så lätta att hitta tydligen.

jag ska avsluta denna romanen med att igen säga hur rolig det är att jag har en läsare i Upphärad, och naturligtvis alla er andra också, men vem trodde att en sådan lite plats skulle finnas med på Google Analythics? Jag är fortfarande nyfiken på vem du är! Och eve, jag njuter när jag ser en stor ring runt New York :D

Nu när jag har öppnat hela mitt hjärta och själ så är det faktiskt på sin plats med lite kommentarer!

Ha det så bra,
Cornelia